- Live on and be yourself -

Det är inget fel på mitt tal, står jag eller sitter jag ner på en stol, är det ingen som ser något. Då är jag precis som dem. Men så fort jag börjar gå, eller börjar använda båda händerna, börjar folk att titta märkligt på mig.

Jag kan inte säga att jag stör mig av det, för det gör jag inte, för detta är min vardag. Utan jag håller istället huvudet högt med ett leende  på läpparna ihopp om att få ett leende tillbaka. (Vilket oftast lyckas)

Det finns inget jag inte kan göra, bara saker jag gärna undviker. Som exempel att stå i en matbutik hela dagen och prakisera är inget att föredra, för då vet jag att jag kommer ligga sjuk i en vecka efter pågrund utav att mina ben gör så ont att jag inte kan resa mig ifrån sängen. Eller att ta en mjölkpaket ifrån kylskåpet med vänsterhand, för då vet jag att både min hand och handled kommer att vika sig åt ett helt annat håll än vad jag vill och mjölken kommer sedan att ligga utspild på hela golvet.

"Ja, hon har väldiga problem med sina knän" Om det ändå vore så lätt.

Visst kan mina knän svika mig ibland. Som här om dagen då jag skulle gå till tåget då jag går inne vid husväggen på perrongen, ca tio meter ifrån en bänk, jag snavar på en två millimeters hög kulle sten, knäna viker sig och jag faller. Knäna gör riktigt ont och jag känner mig plötsligt som en sjuåring igen, då jag kunde ramla flera gånger om dagen och skrapa mina knän. Men när jag sitter där och tänker på hur det var att vara sjuåring och hur jag ska kunna resa mig upp utan att mina knän viks åt andra hållet och jag blir kvar på marken ett tag till, kommer det en äldre man som leder en lika gammal man i manuell rullstol och går förbi.

"Behöver du hjälp?" frågar den gående mannen.

"Nej tack, det går bra" svarar jag snabbt och klämmer fram ett leende, som alltid. Och förväntar mig sedan att dem ska gå.

Men mannen i rullstol säger hjälp henne upp och den gående mannen sträcker fram sina händer.

Jag tar tag i dem och reser mig upp, säger tack så mycket, tar min väska och ler.

Männen säger ingenting utan tittar lite tveksamt på mig och går sedan därifrån.

Men det är inte knäna som det handlar om, i alla fall är det inte dem som är huvudämnet i det hela. Som alla mina lärare tror, när dem ska förklara för någon vad jag kan och inte.

Jag är CP- skadad. Cerebral Pares, hjärnskada, diplegi med vänser övervikt, som det nu kallas med andra ord.

Men vill dem kalla att det är fel på mina knän så låter jag dem fortsätta, det är enklare så än att behöva dra allt ifrån grunden.

Men hur ska jag egentligen förklara så att någon förstår. Jag har inte så länge kvar i skolan och det blir sedan tid för mig att börja arbeta. Ska jag då skriva att jag har en CP-skada och få större chans att bli nekad eller ska jag strunta i att skriva det och dem blir sedan besvikna över att jag inte är den person de väntat sig..?

Min skada är inte så grov, men ändå kan jag känna mig så "sjuk" och hjälplös ibland.

Som jag sa tidigare så syns det inte om jag sitter ner, med ett bord framför mig, mitt tal är det inget direkt fel på och jag är väl ungefär lika smart som alla andra i min ålder (kanske till och med lite mognare än vissa).

Men min vänster sida är svagare och gör inte riktigt som jag vill, har inte tillräcklig styrka att göra det som höger arm eller ben kan, men om jag får säga det själv så klarar jag mig ganska bra som det är ändå.

Men jag är en tjej på 17 år, 18 i vinter och är något så mycket mer än bara CP -skadad.

För det första så är jag inte trög, eller helt bak ett flöte för att jag är född med Cerebral Pares som många tror, oftast dock för att de inte vet vad ordet innebär.

Men jag lever ett liv precis som alla andra tonåringar i min ålder, lite fler läkar besök kanske, men det är nog allt.  Jag lever enligt min vardag, jag går i skolan, tränar, träffar vänner, pluggar, försöker uppfylla nya mål och övervinna mina rädslor.

Precis som alla andra gör varje dag.

Bara att jag också utöver allt dedär har en svagare kropp än vad jag önskade och ordet Cerebral Pares bärandes i ryggsäcken.

Det är inget fel på mitt tal, står jag eller sitter jag ner på en stol, är det ingen som ser något. Då är jag precis som dem. Men så fort jag börjar gå, eller börjar använda båda händerna, börjar folk att titta märkligt på mig.

Jag kan inte säga att jag stör mig av det, för det gör jag inte, för detta är min vardag. Utan jag håller istället huvudet högt med ett leende  på läpparna ihopp om att få ett leende tillbaka. (Vilket oftast lyckas)

Det finns inget jag inte kan göra, bara saker jag gärna undviker. Som exempel att stå i en matbutik hela dagen och prakisera är inget att föredra, för då vet jag att jag kommer ligga sjuk i en vecka efter pågrund utav att mina ben gör så ont att jag inte kan resa mig ifrån sängen. Eller att ta en mjölkpaket ifrån kylskåpet med vänsterhand, för då vet jag att både min hand och handled kommer att vika sig åt ett helt annat håll än vad jag vill och mjölken kommer sedan att ligga utspild på hela golvet.

"Ja, hon har väldiga problem med sina knän" Om det ändå vore så lätt.

Visst kan mina knän svika mig ibland. Som här om dagen då jag skulle gå till tåget då jag går inne vid husväggen på perrongen, ca tio meter ifrån en bänk, jag snavar på en två millimeters hög kulle sten, knäna viker sig och jag faller. Knäna gör riktigt ont och jag känner mig plötsligt som en sjuåring igen, då jag kunde ramla flera gånger om dagen och skrapa mina knän. Men när jag sitter där och tänker på hur det var att vara sjuåring och hur jag ska kunna resa mig upp utan att mina knän viks åt andra hållet och jag blir kvar på marken ett tag till, kommer det en äldre man som leder en lika gammal man i manuell rullstol och går förbi.

"Behöver du hjälp?" frågar den gående mannen.

"Nej tack, det går bra" svarar jag snabbt och klämmer fram ett leende, som alltid. Och förväntar mig sedan att dem ska gå.

Men mannen i rullstol säger hjälp henne upp och den gående mannen sträcker fram sina händer.

Jag tar tag i dem och reser mig upp, säger tack så mycket, tar min väska och ler.

Männen säger ingenting utan tittar lite tveksamt på mig och går sedan därifrån.

Men det är inte knäna som det handlar om, i alla fall är det inte dem som är huvudämnet i det hela. Som alla mina lärare tror, när dem ska förklara för någon vad jag kan och inte.

Jag är CP- skadad. Cerebral Pares, hjärnskada, diplegi med vänser övervikt, som det nu kallas med andra ord.

Men vill dem kalla att det är fel på mina knän så låter jag dem fortsätta, det är enklare så än att behöva dra allt ifrån grunden.

Men hur ska jag egentligen förklara så att någon förstår. Jag har inte så länge kvar i skolan och det blir sedan tid för mig att börja arbeta. Ska jag då skriva att jag har en CP-skada och få större chans att bli nekad eller ska jag strunta i att skriva det och dem blir sedan besvikna över att jag inte är den person de väntat sig..?

Min skada är inte så grov, men ändå kan jag känna mig så "sjuk" och hjälplös ibland.

Som jag sa tidigare så syns det inte om jag sitter ner, med ett bord framför mig, mitt tal är det inget direkt fel på och jag är väl ungefär lika smart som alla andra i min ålder (kanske till och med lite mognare än vissa).

Men min vänster sida är svagare och gör inte riktigt som jag vill, har inte tillräcklig styrka att göra det som höger arm eller ben kan, men om jag får säga det själv så klarar jag mig ganska bra som det är ändå.

Men jag är en tjej på 17 år, 18 i vinter och är något så mycket mer än bara CP -skadad.

För det första så är jag inte trög, eller helt bak ett flöte för att jag är född med Cerebral Pares som många tror, oftast dock för att de inte vet vad ordet innebär.

Men jag lever ett liv precis som alla andra tonåringar i min ålder, lite fler läkar besök kanske, men det är nog allt.  Jag lever enligt min vardag, jag går i skolan, tränar, träffar vänner, pluggar, försöker uppfylla nya mål och övervinna mina rädslor.

Precis som alla andra gör varje dag.

Bara att jag också utöver allt dedär har en svagare kropp än vad jag önskade och ordet Cerebral Pares bärandes i ryggsäcken.