It's been less than two weeks and the police is outside my door again.
Okej, inte bokstavligt denna gången, men inte långt ifrån.
Jag vet inte vad det underligaste är just nu,, att det var så nära att jag själv kunnat vara precis där och blivit vittne eller den som skadats. Eller det faktum att jag satt i min egen lägenhet, men hörde ingenting, trots att det var precis nedanför. Faktum är att jag hörde "vad jag trodde det var raketer, som att någon glömt skjuta upp dem under nyår." men troligen enligt aftonbladet, var ett flertal skott.
Drygt tre timmar har passerat sedan allt ska ha ägt rum och poliser går fortfarande runt med ficklampor på det inhängnande området. Läskigt? Inte direkt. Jag vet inte vad jag ska känna eller tycka. För jag vet inte mer än vad jag ser ute på gatan. Och att göra det tusen gånger värre än vad det är eller bli rädd för att leva, vad är meningen med det? Visst, de senaste åren har Malmö varit på "topp" med både bombatentat och skottlossningar, men i vilken stad, by eller ort händer inte det? Man är bara glad att det inte hände en själv eller ens nära och kära. För det händer överallt, bara olika mycket och nio gånger av tio så vet man inte ens om det, för ens man läser om det i tidningen dagen därpå.
Det man inte vet om tar man inte skada av, och det stämmer verkligen. Jag var inte vittne till något av fallen och jag vet lika lite som dem som inte ens bor i Malmö. Allvarlig, både systers sambo om min mor ringer oroligt ifrån barndomsorten och frågar hur det är och jag själv har ingen aning, som befinner mig ett par meter ifrån händelsen. Jag förstår bara inte att jag inte hörde det.