När jag blir stor vill jag inte bli, den jag är nu.
I hear laughter everywhere, wherever I am,it's always there around me. I can't ... I cry.. why?.. I don't understand
I have too many problems in my head, it's just in the way, I can't thinking clearly. It's so hard, so complicated.Why? why should it always be like this?
Denna text skrev jag för sex år sedan och läser jag mellan raderna så förstår jag att mönstret jag levde i, är samma som jag lver i nu. Mönster och bergodalbarnor som jag önskar att jag slapp. Ett liv som går på en rak linje är det tråkigaste som finns, jag erkänner. Men att pendla mellan höga toppar och djupa dalar med enbart månader i mellan, är återigen en varningsklocka. Jag vill få ett slut på dethär, för gott. Så tänker ringa läkaren i morgon, inte skriva här på ett tag och låta de nedanstående låtarna tala för sig själva.
Vi hörs! /Mx Milou.