Poem Almost alive
Hur kunde det kännas så tomt och öde och nästa så rofyllt och kärleksfullt, som att var timme, var varannan
Kanske behöver dem mig, lika mycket som jag behöver dem. Men historierna måste bli skrivna.
Röster, meddelande, drömmar, minnen, jag bryr mig inte hur, eller till vem dem är givna.
En förståelse, en mening och en handling, kanske skulle man kunna kalla det en viss smärtbehandling.
Ett förlåt, en förberendelse eller något som faktiskt inte går att förklara.
Jag vet bra att utan det är jag låst, svag och kan inte en enda fråga besvara.
En historia jag behöver berätta, en plats jag behöver besöka, eller en känsla jag måste känna,
för att återigen bli hel.
Kalla det vad du vill, sorg, misstro, förvirring, jag säger inte att du har fel.
Det är inte någon som har rätt i dethär, inte ens jag.
Tro på vad du vill, just här, just nu, finns ingen lag.
Men utan pennan i min hand, min möjlighet att berätta vad jag känner, går jag under
Livlig fantasi, kreativt tänkande eller ett intresse av skrivande, jag vet inte vad det finns för grunder.
Vad jag vet, är vad jag inte vet något om, trots att det är taget ifrån minnet.
Är det en helt annan version ifrån sinnet.
Alla senarion är sorgsna eller tragiska och jag var inte ledsen de där gångerna förut,
dem andra var, medan jag var helt okej.
Jag mådde bra, så jag ljög aldrig för någon, för mer än mig.
Jag förstår det nu.
Jag förstår hur de sorgsna delarna inte är sorgsna delar ur mitt eget liv, utan någon annans.