- Live on and be yourself -

Jag kan inte känna det, även fast jag borde. Jag borde förstå, vilja bli en del utav, jag vill så gärna men hur jag än vänder på det, så kan jag inte. Jag kan inte tvinga mig själv till att känna saker jag inte känner, jag kan inte fortsätta ljuga för att andra ska må bra och få mig själv att gå mer isär. Att skriva är min terapi, min plats där jag kan vara mig själv, säga vad jag vill och tycka vad jag vill. Jag gick tillbaka i arkivet och förstod verkligen hur stora mina vågorna av känslor är, och att jag varje gång oavsett tid eller år, så vill jag ta hennes plats. 

Vågorna är för stora, dem borde inte vara det. Platsen, hennes plats är heller inget jag borde be om. Men ändå så är det så och har alltid varit. Jag kan inte släppa taget om folk, oavsett vad människan haft för roll i mitt liv och hur många år som än passerat, kan jag inte släppa taget. Jag vill laga saker, få saker att bli som dem vill, även om jag vet att jag inte kan. 

 

Jag vill inte stanna här, jag vill inte bli en del utav framtiden. 

Alla har vågor i livet, men jag tvivlar på att alla når sina djupaste dalar varje dag, flera år i rad.

Jag kan inte tala om vad som är så fel, var allting gick snett, eller varför jag når dalarna och inte topparna.

Att vara såhär, i flera år, har format mig, gjort mig till den jag är idag, men jag vill inte, jag vill verkligen inte forstätta såhär. Jag kvävs, står inte ut, orkar inte, ger upp alldeles för lätt, finner fler problem, fler saker att fasa för, min enda räddning kommer om ett par år inte längre att bli min räddning, jag blir hypokondrisk och så mycket, mycket mer.

Livet har sin gång, som att man stigit på ett tåg och bara åker med, se vart det leder en, vilka spårändringar och stop som görs på vägen. 

 

Jag kände igen mig i Jimmy's historia så väl, att det till och med var skrämmande, men samtidigt en lättnad då jag  förstod att jag inte var själv i saken. Men det var många år sedan det hände honom och är nu fri, han kunde fly.

Jag är fast i det, för jag kan inte fly. Jag själv är min största fiende och kan inte fly ifrån mig själv. Istället måste jag acceptera, förstå och börja leva. Men jag vet inte om jag kan, om jag vill eller hur jag gör. 

 

Framför min enda utväg, finns en spärr, en spärr jag hoppas jag aldrig bryter, för då är det försent.

Om man vänder på det, finns det spärrar även åt det hållet. Inte lika stora och tjocka, men betydligt fler, som jag på något sätt måste ta mig förbi. Jag vet dock inte hur, eller om jag ens vill. Men jag måste för att inte få varningsklockorna att börja ringa, löftet till att brytas eller livet till att ta slut.

 

Ett ämne som saknas, en medicin som behövs, värme året om, träning, ge mig vad jag behöver så att jag slipper bli värre för varje år som passerar.