- Live on and be yourself -

Om jag så skulle trycka upp min journal i ansiktet på hela ledningen kan jag lova att ingen skulle ändå förstå. Det gäller en timme mer, läs frågorna åt mig eller varför inte ta över min tankeverksamhet så ska ni få se hur svårt det är att få fram saker i tid. Jag förklarade med enklare ord vad som gäller, vad problemet är och att allt jag begär är lite längre tid så att jag klarar tentan. Men inte. Jag trodde jag skulle slippa dehär, gråzonen, bli nekad för att orden inte räcker till, för att jag anses inte "tillräckligt dålig" för att få den hjälp jag behöver. Jag drog aldrig in habiliteringen när jag började denna skolan, vilket nu känns som ett stort jävla misstag, men också ett F#"?! finger till ledningen då dem inte tog mig på allvar i våras och kontaktade varken mig, läkare eller habilteringen trotts att vi alla bad om det, om och om. Nej, deras lösning var en nyckel till hissen, sen var allt löst.

Samtidigt är ni såå införståda i hela situvationen till mina dagar hemma, varför jag är sjuk ofta och varför praktikdagarna inte kan vara lika många, helt okej med tanke på mina medicinska själ, som återigen bara sagts via mail och personligt möte.  Eller är det så enkelt att svårigheterna att gå kan ni fysiskt se, medan perceptionssvårigheterna är något jag skulle kunna hitta på för skoj skull? 

Jag blir frustrerad, irriterad och bara så trött på att behöva förklara, vända och vrida på saker för att bli förstådd och ändå inte bli det. Så mycket som alla har kämpat och kämpar för mig enda sedan jag varit liten är svårt att förstå, men jag är så tacksam och detta är väl egentligen ingenting i jämförelse med vad som har varit. Trodde väl bara någonstans att man skulle få slippa kämpa vad gällde den saken, men tydligen inte, inte ens här.