Hur släpper man taget?
Mail, nya system, koder att komma ihåg, tider att passa, sanna leenden, äkta frågor, chansen att förändra saker, brinnande glädje utav att hjälpa. Jag har aldrig känt mig så hemma som nu, men heller inte så förlorad som jag gör nu. 09.30 - 18.30, sen då? Allt är så perfekt då jag är där, men faller isär så fort jag går innanför min egen dörr.
Ska vi ses? Kan jag ringa dig? Allt försvinner, inklusive mig själv. Jag blir någon jag inte vill vara. Jag känner känslor jag inte vill känna. På något sätt känns det som att den enda platsen jag kan vara mig själv på just nu är praktiken. Jag trivs som fisken i vattnet och har verkligen hittat mitt kall, det är precis dethär jag vill syssla med i framtiden, vilket återigen resulterar i att jag verkligen går rätt skola och gör dethär för min del och ingen annans. Jag är äntligen lycklig igen, känner att jag kan hjälpa till och är där jag hör hemma. Men där håller jag mig också sysselsatt i åtta timmar per dag och jag är produktiv, låter ingen tid gå till spillo och längtar till nästa dag. Kommer hem, lagar mat, tränar, gör mig i ordning för att gå och sova och längtar till att allt ska börja om igen. Men då tar ångesten över. När jag har tid att tänka, när jag inte längre är upptagen utan måste själv planlägga mina timmar vänds allting till det motsatta och allt tappar mening, inklusive mitt eget liv. Kanske skulle man ge läkarvården ännu en chans, då att ta appar, vänner, mindfullness och internet till hjälp inte verkar fungera. Jag bygger upp en vägg för något som inte finns, för något som inte borde finnas, en vägg som någon måste riva ner innan min positiva anda bryts ned totalt.
Dömd.
Överallt blir man dömd, i alla fall kände jag så, ända sedan jag var liten och blev mobbad. Jag nöjde mig inte med att jag var den utsatte, utan ville också hitta meningen bakom det, vad var det som var så fel med just mig? Nu när jag är äldre förstår jag att jag var "the easy target" jag hade redan svårigheter, stack ut ifrån mängden, jag var lätt att komma åt, lätt att göra illa så att alla andra mådde bättre. Men nu är det inte längre så, alla är vuxna och det är ingen som längre klankar ned på varandra. Om man är skärpt och beter sig som en vuxen och tar sitt anvar vill säga. Men saker är inte lika hemska som man tyckte som barn, eller rättare bestämt, det man tyckte var läskigt som barn är inte läskigt som vuxen, då är det massa annat som är läskigt, sådant som barn inte ska behöva fundera över. Men sanningen är, jag lever med precis samma rädsla inombords.
Jag älskar att vara själv, lägenheten är min trygghet, min tillflykt, där jag kan bestämma och ingen annan, jag har kontrollen. Men utanför, har jag inte det. För ungefär ett år sedan, fick jag för första gången full kontroll över mitt eget liv. Jag flyttade hemifrån och jag fick chansen att bestämma allt. Men också vara den som skulle hålla reda på allt, komma ihåg saker och dessutom positionera ut energin på rätt sätt.
Desto äldre jag blev, desto mera irriterad blev jag över att folk levde livet åt mig, sa åt mig vad jag skulle göra, jag var stor nog att klara mig själv. Och saken är inte den att jag är missnöjd med mitt liv eller har gått in väggen återigen. Jag har tagit kontrollen över mitt liv, med kanske ett litet för hårt grepp. Då ovsett vem det gäller kan jag inte för en sekund släppa taget och låta dem få bli en del utav mitt liv, trots att det är vad hjärtat längst in vill.
Så från att alla andra skötte livet åt mig, till att aldrig mer vilja ha någon att säga åt mig vad jag ska göra eller känna, på enbart ett år. Hur går det ens ihop? Hur lär man sig att släppa taget och återigen lita på folk.