Freak
Saker börjar falla på plats och jag börjar förstå att, sanningen har kommit ifatt mig. Enkelt beskrivet, ett par bokstävskombinationer, ett par diagnoser och lite mediciner, sen är allt frid och fröjd. Men jag nöjer mig inte där och har aldrig gjort. Kanske verkar det så, då jag är tystlåten, tillbakadragen och inte den som direkt drar det allra djupaste ur folk. Har du något att berätta, lyssnar jag mer än gärna, men annars ska jag inte lägga mig i, för jag menar vad har jag med saken att göra om inte du vill att jag ska det.
Men det är mer än bara blyghet, depression, smärta, funktionsnedsättning och det faktum att jag fördärvar alla relationer jag har med människor. Det sägs ju att en olycka kommer sällan ensam och det stämmer väl även här, trots att det inte riktigt stämmer med ordet olyckor, då det mest är mitt psyke som spökar. Men alltid ska det vara något, en fråga är väl bara varför flera saker ska behöva hända en och samma person.
Många skulle säkert nöja sig med att säga, jag har lite krämpor, eller jag behöver ta denna typ av medicin hela livet för att min kropp ska fungera rätt, och sen räcker det med det. Men inte jag. Jag vill alltid veta varför, till allt. När det gäller sjukdommar och mediciner kan man googla sig gråhårig och komma fram till det värsta tänkbara på varje sak man söker om. Men jag kan inte låta bli, det är mitt sätt att lära mig och mitt sätt att lära känna mig själv. Ända sedan jag lärde mig att gå, har jag just, testat mig fram för att se, funkar det här för mig, som alla barn gör. Men har nu insett att jag inte längre kan testa mig fram på allt jag vill, då jag behöver veta svar på saker som jag inte har eller vet vart jag kan få svar på dem, än. Exempelvis min energi, som jag talat om tidigare. Jag kan inte testa mig fram och positionera ut mig energi för det räcker den inte till, så det blir ett litet momemt 22 vad gäller den saken. Men vem vet, det kanske kommer med tiden man blir äldre. Det samma gäller smärtan, jag vet inte hur mycket vi alla har spånat i dethär och hur många gånger jag hört att det måste hänt då jag stod i kyldisken på Netto då jag hade praktik där 2011. Och inte för ens nu då min egen far, för säkert femte gången pratar om kollegor på jobbet som har kylskadade händer eller fötter, inser att det måste vara det jag har. Självklart var inte det, det första som kom upp i mitt huvud när jag föll ihop dendär morgonen. Jag var 18 år gammal och trodde jag aldrig mer skulle kunna gå. Men under tiden som åren gått och jag har fått leva med denna smärta och se vad som gör det bättre och sämre och vad som faktiskt förändras från smärta till brinnande känsla, stickningar och domningar. Efter många års av letande i tron om att smärtan en dag kommer till att försvinna, något måste ju hänt, det gäller bara för läkaren att hitta felet. Inser jag att "felet" är redan funnet, mina ben har blivit köldskadade och den smärta, stickningarna, domningarna är bieffekterna till det, som jag får leva med. Sen är det givetvis en del annat som också spelar in, men jag förstår mer och kan kanske börja fokusera på att hålla mig varm 24/7 istället för att söka svar, jag inte kommer få.
Som till varför jag inte längre vill prata med någon. Jag har alltid varit blyg, inte den som tar första steget eller varit så bra på att lära känna nya människor. Men ändå social och har inget emot att träffa nya människor. Såvida det inte gäller kärleksrelationer, för det är en helt annan historia. Men tillbaka till vänskap och bygga nya band människor emellan. Förra hösten när jag började skolan igen var jag jätte exalterad på att börja på nytt ställe och framförallt träffa så många nya människor. Jag var så lycklig och det kunde inte bli bättre, det var till och med så att jag längtade hem på helgerna för att få träffa vänner och familj. Sen hände något, jag ännu inte vet.
Har inte funderat så mycket på det tidigare, men när jag de sista månaderna knappt kan gå till skolan, får panik över möten, middagar och fester som jag redan bestämt att jag inte ska gå på. Och nu till och med har 14 sms och 16 missade samtal ifrån mina närmasta vänner är det något som inte riktigt stämmer, något jag nog borde se som en varningsklocka. För skulle någon oinbjuden stå utanför min dörr, om så även min bästa vän, är det värsta som skulle kunna hända just nu. Men varför? Vad är det värsta som kan hända om jag faktiskt öppnar dendär dörren? Vad kan ha triggat igång allting, hur kan man få så extrem socialfobi på mindre än ett år. Alltid ska det vara något man har att fungera på, och leta svar efter. Precis som funktionsnedsättningen, jag slutar aldrig leta efter saker och utveckling kring cerebral pares. Kanske skulle man kunna tro att jag borde veta allt om det, då jag har levt med det hela livet. Sant, men ändå inte. Jag vet hur det är för mig, vad som hjälper och inte, vilket kanske inte passar för någon annan med samma funktionshinder då det är väldigt individuellt. Och jag vet att en funktionsnedsättning förvärras aldrig, jag blir inte sämre. Men, det kan ändras, dock i tidig ålder, men jag tror jag fått en släng utav det, då jag är trött, har mina muskler i ansiktet och nacke och händer har blivit starkare de senaste åren, okontrollbara. Kanske var det rätt tid i livet att börja med baklofen ändå, trots att dem gör mig till en zombie.
Ja, detta är lite av vad jag har funderat på i veckan. Hoppas ni haft en bra vecka än så länge. Så hörs vi förhoppningsvis snart igen med ett lite roligare inlägg. Ta hand om er!
