Poem - Him
Där inne, i det rummet är han ute och säker, men inte i allmänheten
Jag förstår honom, man blir förvisad och förpassar sig. Tro inte mina ord, jag ljuger för dig.
Stoltheten blir till en svaghet och ilskan blir ens sköld.
Men hemligheterna blir allt större, som att bära på en böld.
För att gömma rädslan, att brytas ned, falla isär, bli smutskastad eller rent utav, nedslagen mitt på gatan.
År ut och år in, du kommer att bli så ratad.
Så länge jag biter ihop, slutar och le och börjar låtsas så kan ingen, komma en under skinnet.
Lever på glädje stunder, men framförallt på minnet.
Se hur osäker och tom jag känner mig. Men också glad och genuint lycklig över att vara jag, när ingen ser.
Så förblindad av rädsla, mörker och hat kommer du icke att se, när det en dag framför dina ögon sker.
Dem jag kallar vänner smutskastar sånna som mig, som kämpar för sin sak och sina rättigheter.
Och jag håller käften. Jag är neutral och säger varken eller.
Men ångrar mig var gång. Säger inte det dig någonting, om den jag funnit mig i, idag?
Har jag lov, att säga mig ha rätten, när jag aldrig yttrar mig, inte ens om mitt självaste jag.